Dejta min

Hjälp! Hur dejtar man i Sverige?

2020.09.25 12:31 pohjoinenhh Hjälp! Hur dejtar man i Sverige?

Jag är en tjej (27 år) som kommer från Östeuropa och har bott i Sverige i två år. Det är bara nu som jag började dejta svenskar genom Tinder och är rätt förvirrad om hur man dejtar här. Jag verkligen vill förstå den svenska dejtingkulturen och skulle vara tacksam om ni kan förklara några saker till mig.
  1. Den första kyssen. När jag dejtade utanför Sverige om den första dejten gick underbart då skulle mannen vanligtvis kyssa mig i slutet och vi ökar intimitet från där. Men det händer inte här. Även om dejten var toppen svenskar försöker inte kyssa mig. I början tänkte jag att de bara inte gillade mig, men sen ville de ses igen. De initierar tom tre dejtar men allt jag får är en vänlig kram. Jag har initierat den första kyssen med några själv, men det känns tråkigt om jag behöver göra det själv. Hur får jag svenskar att initiera den första kyssen?
  2. Kom över på middag. En middag hos honom är något som nästan alla erbjöd som ett val på den andra/tredje dejten. Enligt min erfarenhet utanför Sverige menar det att han erbjuder sex och skulle förvänta det om jag kommer över. Menar förslaget samma sak i Sverige? Det verkar ju konstigt om vi hade kommit så långt som en vänlig kram innan det.
Jag kommer att uppskatta alla bidrag.
submitted by pohjoinenhh to sweden [link] [comments]


2019.12.15 19:40 dentistbitch Ni är bäst mina bekanta

För snart ett halvår sedan gjorde jag och min pojkvän slut efter att jag flyttade till en annan stad för att studera. Det var jobbigt men tillslut blev det lite bättre. Jag testade att dejta. Var ute med vänner. Träffade gamla vänner jag inte fick träffa under vårat förhållande. Fokuserade på mina studier och skaffade en katt. Livet blev lite bättre.
Men, någon gång i november, släpptes den nya säsongen av en Netflix serie som vi hade följt tillsammans. Tidigare har jag undvikit allt som på något sätt påminner mig om honom; spel, kaffe, platser, personer, chips, vissa Youtubers, filmer och viss typ av musik. Jag hade till och med i den mån det gick undvikit Memes. Men tillslut orkade jag inte undvika allt av livets goda.
Det gjorde ont men samtidigt var det ändå befriande att få göra, se och uppleva alla roliga saker igen, fast den här gången själv. Och för knappt två veckor sedan kollade jag klart på serien, helt själv. Sen tog jag beslutet att ladda ner redit igen.
Jag ska vara ärlig och säga att jag inte vet var jag ville komma med det här. Men jag vill bara tacka er alla underbara människor som postar Memes, delar era historier och annat content på den här plattformen. Ni har gjort mitt liv så mycket bättre, tack för att ni finns.
Du är bäst min bekant
submitted by dentistbitch to sweden [link] [comments]


2019.08.27 18:41 kastabort112233 Hur går man från att bara dejta till att vara i ett förhållande?

Hej Sweddit. Att jag vänder mig hit för relationstips känns en smula otippat, men jag har ändå hängt här ganska länge och det dyker upp en del väldigt kloka personer ibland, så jag tar den chansen. Har sökt en del på internet också men blir inte riktigt klok, och många såna där dejtingtipssidor har inte samma möjlighet till diskussion och frågor som reddit. Eller så är de skrivna av sliskiga "PUAs".
Jag har dejtat en del innan, inte jättelite, inte jättemycket. En del tjejer har jag varit med även utan att dejta. Men jag har aldrig varit i ett förhållande. Ibland har jag inte varit intresserad av det, men ofta har jag inte lyckats nå det stadiet i mina relationer. Varför, det vet jag inte riktigt. Det sägs att man måste ha liknande riktning i livet, "core values", och så vidare. Men hur når man dit? Det känns ofta som att jag kanske träffar en tjej i kanske månad, för att det sedan dör ut, utan att få ett ordentligt grepp om vem personen är. Jag tror inte det är för att jag är för klängig eller någon som är en sån där som söker en relation enbart för att fylla något som saknas inom en. Jag har varit med om mycket de senaste åren, mist en av mina föräldrar, och flera nära släktingar. Jag mår trots det bra, och även om jag ibland känner sorg och alltid kommer att sakna dem så bär jag dem med mig i tankarna med värme. Jag har hittat min livspassion som jag utbildar mig till, i den mån man kan ha det vid 23 års ålder, och även flera intressen som jag har på sidan av. Jag mår bättre än jag någonsin gjort och det känns som att jag har en riktning i mitt liv.
Jag mår bra med mig själv. Jag kan bara inte navigera den här biten. Det är främmande för mig. Finns det några kloka och livserfarna män och kvinnor här som har några råd?
submitted by kastabort112233 to sweden [link] [comments]


2019.02.17 21:57 s3thgecko Sömnprat

Ända sen jag började äta betablockerare mot min migrän för 15+ år sen har jag pratat i sömnen. Jag pratar inte om nåt mumlande sömnprat heller, utan ganska sammanhängande och klart och tydligt.
Så länge jag sovit själv har det här aldrig varit ett bekymmer, förutom möjligen lite sämre kvalitet på sömnen.
För ca tio år sen började jag dejta en tjej bosatt i Göteborg (jag är stockholmare). Första resan dit var på vinst och förlust. Vi hade aldrig träffat varandra och jag skulle sova hos henne. Tack och lov funkade det asbra och jag kunde slappna av kring var jag skulle sova. Natten kom och efter ett tag skulle det sovas. Jag hade inte en tanke på att jag skulle prata i sömnen. Det hade liksom förträngts. Nåväl, mitt i natten drömmar jag att jag är på väg att slå ner en jobbig snubbe och skriker i drömmen "jag ska döda dig, din jävel!". Problemet var bara att jag skrek det rakt ut och väcker tjejen bredvid mig som givetvis blir livrädd. Jag försöker förklara mig och hon köper väl att jag pratat i sömnen.
Förhållandet höll i ett och ett halvt år, så jag skrämde inte bort henne trots allt. Rätt ofta upprepades liknande episoder under förhållandet.
Efter att det tagit slut träffade jag en ny tjej och hon sov över hos mig efter några dejter och vad händer? Samma sak upprepar sig. Exakt samma fras under natten. Även denna tjej blev rätt rädd, men det förhållandet varade i två och ett halvt år. Trots att jag en natt högg tag i hennes nattlinne och höll på att strypa henne.
Så småningom träffade jag min nuvarande och tillika fru. Första natten vi sov tillsammans skrek jag inte "jag ska döda dig, din jävel"! Jag skrek något annat, men lika läskigt. Jag och min fru har varit gifta i tre år och varit ihop i fem år och förra året fick vi en son tillsammans. Min fru vill dock inte att sonen sover mellan oss. Ett tag fick jag sova i gästrummet dessutom.
Jag har pratat med läkare om bekymren och de tror att sömn-pratet/-skrikandet beror på betablockerarna jag äter i kombination med mitt ganska högljudda snarkande som gör att jag inte kommer ner ordentligt i djupsömn.
TL:DR Jag pratar väldigt aggressivt i sömnen, vilket borde skrämt bort flickvänner genom åren, men det har det, konstigt nog, inte.
submitted by s3thgecko to pinsamt [link] [comments]


2016.11.02 18:07 hundkattmus Hoppa av högskolan 2 [ Seriös]

Såg en annan post om att hoppa av högskolan och kände att jag också ville få lite kommentarer på min situation.
Flyttat till en ny stad för att plugga men det gick inte som jag tänkt. Hade sedan tidigare inte tillräckligt med poäng för att plugga och nu har jag kört alla kurser vi haft för att jag inte pluggat ett dugg. Ekonomin är löst för tillfället pga mina föräldrar men framtiden ser sådär ut. Saken är den att jag inte har någon motivation alls till att plugga. Noll. Vet att det kommer skita sig senare men jag bryr mig inte. Varit lite nere också, men ingen depression. Kan väl säga att jag inte har någon mening med livet riktigt. Var väldigt blyg när jag var mindre, jag trodde att alla dömde mig hela tiden. Lite av det sitter kvar. Aldrig haft en flickvän, vissa tjejer som gillat mig började jag prata med men de slutade vara intresserade efter ett tag. Var en tjej som jag gillade otroligt mycket som jag tror också var intresserad av mig men jag gjorde aldrig något hon blev tillsammans men någon annan. Kan vara väldigt trevlig bland folk jag känner men varje gång jag träffar en ny tjej får jag helt stopp i huvudet så dejta är väl ur bilden.. Har vänner nu i högskolan men jag trivs bättre hemma i lägenheten. Inte de närmsta vännerna heller. Funderat på att börja jobba istället men jag vet inte varför det skulle lösa något, jag hade ju fortfarande suttit i samma sits senare.
tldr är väl att jag inte har någon anledning till att plugga. Eller leva. Jag vet inte varför jag lever.
submitted by hundkattmus to sweden [link] [comments]


2016.08.09 21:32 zetterberg1 Botten är nådd (Rant om TV-program

Satt helt oskyldig och kollade på OS ikväll mellan tvättarna. Det blir reklam och jag stannar av någon konstig anledning kvar och tittar på reklamen. Ett nytt TV-program ska börja, "Den största dagen" heter det. Maken till ett värre skitprogram har jag aldrig skådat.
Jag har levt igenom ett par riktiga skitprogram. Kändishoppet, Vem vill dejta mongo-Rosling (eller vad fan det hette), Ex on the beach, Sveriges värsta bilförare, Kungarna av Tylösand etc etc. Jag förstår dessa program dock, ibland vill man bara ögla på något hjärndött utan att behöva tänka. Men så kommer den här nya bajsmackan. "Den största dagen" går ut på att MIA PARNEVIK (JESPER PARNEVIKS JÄVLA FRU???) ska åka runt till människor och vara med på deras största dag i livet. Folks bröllop, student, födelsedag, dop, examen... You name it! Mia jävla Parnevik är där. Alltså jag skulle bli så jävla förbannad om någon släkting anmält mig till programmet. Så när jag har min födelsedags fest eller whatever så stolpar Mia Parnevik in med hennes dumflin och ska typ bara hänga där? Snacka om att pajja hela jävla dagen. Och vad vinner Mia på detta? Förutom en fet jävla lön då. Vill hon verkligen hoppa runt och crasha folks partyn/högtider? Hon verkar väl vara en snäll människa men det är ju fan ingen Robert Gustavsson som förmodligen skulle göra att alla låg och garvbölade vid slutet av kvällen. Vad har hon för egenskaper? "ALLA KOLLA PÅ MIG NÄR JAG FISTAR MIN ABNORMALT STORA GLUGG!!!"
Jag vet att jag är orimligt provocerad över detta, men någon måtta får det vara. Maken till värre idioti har jag aldrig varit med om.
Tack för mig.
submitted by zetterberg1 to sweden [link] [comments]


2016.06.14 17:38 Kompisproblem Bröt kontakten med bästa vän, mår skit utav det, försökte ta livet av mig imorse. Vad ska jag göra?

Jag vet att det är dumt att skriva om detta här, men jag känner mest att jag behöver ventilera mig. Ni som vill, känn er fria att ge mig råd.
MIN situation, ska skriva så kort jag kan: (Jag kallar tjejen för Lilly nu)
Jag och Lilly började i samma klass i ettan på gymnasiet. Först pratade vi inte så mycket, men jag började få kontakt med henne genom en kompis. Lilly hade då även en pojkvän, så jag hade inga känslor för henne.
Efter ungefär ett halvår så började vi prata oerhört mycket, varje dag om man ska vara ärlig. Vi skrev hela tiden, om allt möjligt. Lilly och jag började att bli riktigt bra vänner.
Tillslut tog det slut mellan Lilly och hennes pojkvän, och det var efter detta som hon och jag kom ännu närmare varandra. Vi skrev fortfarande varje dag, men nu började vi också ringa varandra varje dag, och prata i timmar. Varje dag. Tillslut började vi att träffas, och vi umgicks minst varje vecka. Det var nu dom saker började gå ner.
För varje gång jag träffade henne, så fick jag starkare känslor för henne. Tillslut hade jag så starka känslor, att jag inte kunde vara tyst om det. Så jag berättade hur jag kände, och naturligtvis så sa hon att hon inte kände likadant. Istället sa hon det klassiska "du betyder oerhört mycket för mig, men..." Jag tog det ganska hårt, men jag behöll kontakten med Lilly.
Efter detta, så kom vi ännu närmare varandra, trots att jag hade erkännt min attraktion till henne. Dock hade jag fortfarande känslor för henne.
Några månader efter det, så träffade Lilly en kille. Hon och han kom varandra väldigt nära. Jag blev naturligtvis svartsjuk, och det gjorde extremt ont av att bara tänka på hennes nya snubbe. Tillslut fick jag nog av den ständiga smärtan, så jag berättade att jag fortfarande hade känslor för henne, och att det är nog bäst att vi bryter kontakten. Lilly ville inte alls bryta kontakten, och ännu en "du betyder mycket för mig" berättelse kom fram ur henne. Så jag "stannade" kvar, trots att det gjorde så ont. Hon var i princip min bästavän i det här stadiet.
Tillslut så bröts det mellan Lilly och den nya snubben med, då han var muslim, och tydligen var det förbjudet att vara tillsammans någon annan än en muslim (tydligen). Detta blev en stor lättnad för mig.
Det gick ytterligare några månader och nu var vi verkligen bästavänner. Vi skrev och snackade fortfarande varje dag. Vi träffades minst 2-3 gånger i veckan nu. Problemet var att jag hade fortfarande känslor för henne, men Lilly kände fortfarande inget. Jag visste hela tiden att det var en dålig idé att hålla kontakten med henne, då jag blev avundsjuk så fort hon pratade om andra killar, eller när någon kille började prata med henne. Det blev så långt, att jag började ogilla mina killkompisar bara för att de pratade med henne. Jag mådde riktigt illa.
Det är viktigt att poängtera att under högstadiet mådde jag väldigt dåligt, kanske inte deprimerad, men väldigt dåligt av diverse saker som jag inte tänker ta upp nu. När jag var 14 te.x. försökte jag att hänga mig själv. Allt blev bättre dock under gymnasiet.
Denna självmords känsla började dock komma tillbaka, då känslorna för henne tog kål på mig. Så några dagar innan nyår fick jag nog igen. Men denna gång så bröt jag kontakten med henne, och tog bort henne från bl.a. Snapchat och Facebook. Det kändes bättre, men nu blev jag väldigt ensam (har inte så många vänner). Det gick några dagar, tillslut ringde hon mig och frågade vafan jag höll på med. Jag berättade att jag fortfarande mådde skit, och att jag fortfarande hade känslor för henne. Vi pratade ett tag, och det slutade med att hon sa "det kommer inte lösa sig bara för att du tar bort mig." Men jag tog bort henne ändå.
Det gick sex dagar, sen klarade jag inte det heller. Så vi återupptog kontakten igen... Efter detta kom vi ännu närmare, lika så mina känslor blev starkare för henne. Så vi fortsatte att vara vänner. Jag mådde dåligt, men visste att jag skulle må lika dåligt utan henne.
Det gick en stund, och jag träffade en annan tjej, som var helt underbar (kallar henne Elin). Mina känslor för Lilly försvann! Jag berättade detta för Lilly, så hon visste att känslorna för henne var borta. Elin och jag började dejta, det kändes riktigt bra. Dock så tog detta slut fort, Elin slutade skriva, och jag blev krossad.
Det gick ett tag, men, sakta men säkert kom mina känslor tillbaka för Lilly, och känslorna blev starkare ju mer jag träffade henne. Tillslut, var jag i samma sits som innan. Jag mådde skit igen, men vi träffades ändå.
För två dagar sedan ringde jag henne, och sa att jag klarar verkligen inte mer, och sa att vi måste bryta kontakten, för jag hade känslor för henne. Hon skrattade mest bort det, eftersom hon inte tog det seriöst längre. Efter ett tag så beslöt vi oss för att ta en paus. Jag sa, att jag skulle skriva med henne om någon månad igen, vilket hon gick med på.
Dagen efter, kände jag mig extremt dålig, aldrig känt mig så dålig, jag tänkte på henne hela dagen, och jag började få tillbaka självmordstankarna. I morse, fick jag nog av allt. Jag tänkte ta livet av mig igen, så jag gick ut till en plats i skogen där jag och en kompis hade ett vindskydd. Jag tog repet som vi hade använt till vindskyddet, och knöt fast den i en gren på ett träd. Jag försökte hänga mig. Jag hängde i cirka 3-4 sekunder säkert, sen knäcktes grenen och jag ramlade på marken. Jag försökte igen. Men denna gång hängde jag repet mycket lägre, på en tjock gren. Sen drog jag repet runt halsen, och satte mig. Repet tog emot halsen, och jag fick inte luft. Jag kunde ställa mig upp, men tvingade mig att sitta kvar. Jag satt i cirka 7-8 sekunder, sen började det bli suddigt. Jag fick total panik och kunde knappt ställa mig upp, men lyckades att få en fot fast i marken så att jag kunde ställa mig upp.
Jag har lovat mig själv att inte göra om detta (får se hur bra det håller), men jag mår fortfarande dåligt. Ingen vet om att jag försökte ta livet av mig.
Tldr: kär i min bästa vän som inte känner detsamma. Försökte bryta kontakten, men försökte ta livet av mig imorse.
MIN FRÅGA: Vad ska jag göra? Ska jag ta upp kontakten med henne igen, eller försöka bryta kontakten helt och hållet?
Tack för att du tog din tid, förlåt för grammatiken, skriver från en mobil och är upprörd.
submitted by Kompisproblem to sweden [link] [comments]